Festfix
Vore riktigt kul! Man får lite projektledning, lite rigg, lite arr, roliga idéer, teman, färger och pyssel. Sen genomförande, implementation, iscensättande. Härlig blandning av logistik och kreativitet.
Sen det bästa av allt, planeringsmöten på ett mysigt kafé. För då pratar man om allt annat i livet, sen de sista minuterna när kaféägaren stänger av musiken, släcker diskbelysningen - krafsar man ner lite klotter på närmsta pappersbit och bokar nästa träff. Effektivt och bra :o)
Förberedelserna inför vernissaget eller festen som vi skall hålla den 4 december är i full gång. Varje minut är uppbokad. Välkommen!
Kompromisspaj
Fredagsmys. Idol, lite film och...
- Ska vi göra hallonpaj?
- Nä, inte hallon - jag vill ha äpple!
- Suck, inte äpple, är så less på det.
Blue
Vaknade dagen efter vaccineringen med en militärövning i kroppen. Ont i armen, nacken, lederna, bultande huvud, grönt ansikte. Kände inte riktigt för min tilltänkta pink dress-up och konsert på kvällen. Men bokat är bokat och det sedan länge. Mannen ville, ville, VILLE. Då ville jag också.
Fräschade till mig i duschen och doften Light Blue Dolce Gabbana åkte på. Blå accessoarer och svart klänning. Sen laddade jag med blå proppar till öronen. Funderade som hastigast på att designa ett par konsert-örhängen att stoppa i om ljudet börjar skära sönder trumhinnorna.
Kvällen till ära var Globen rosa. Vi fikade och myste i gallerian medans alla andra köade ute i råkylan. Träffade Trace & D. Chitchattade lite. När the lady in pink sedan behagade att beträda scenen efter långsam väntan satt vi båda bänkade mitt framför, längst bak och högst upp. Vi gillar överblicken. Helhetsupplevelsen.
Scenografin var fantastisk, inspirerande, idéer till tavlor dök upp för mitt inre. En ösig och färgsprakande show senare svischade vi upp ur Eugenia tunneln på väg hemåt. Vårt entusiastiska pladder kom av sig abrupt när vi blev flashade bakifrån av en grå SUV.
Farbror Blå stegade majestätiskt ur sin bil och fram till vår ja, blå Audi. Ett bekymmersamt veck över pannan och med basröst. Johan steg ur såg till att stoppa svansen mellan benen. En smäll på fingarna blev det. Ouch.
Then I was really feeling down and...blue!
Eugenia tunneln - förstår inte varför de stoppade oss...???
Zuba
Titta på den här söta lejonrumpan. Tack snälla Kerstin för att du tänkte på Milton. Han är lyrisk. Zuba. Rrrrrrrrroooooooooooaaarrrrr :o)
Art & Party
KÄRA LÄSARE,
Jag och FRIDA har startat vårt lilla målarprojekt och detta hade vi tänkt att fira med lite fest och vernissage. Är du sugen på lite MÅLNINGAR, lite MYS eller bara lite MINGEL? Det skulle vara roligt om du kikade förbi, klicka gärna till INBJUDAN och få vägbeskrivning och information.
Hoppas vi ses!
Ps: Ta gärna med en vän!
Vaccinerad
Hade ledig dag idag. Fixade ett par pink örhängen. Lite ringrostig men det gick bra.
Laddade också för att köa fem timmar med småbarn för vaccinspruta mot svininfluensa. Jag åkte till Länna Husläkarmottagning strax innan öppningsdags. Det stod pensionärer och väntade i hallen, fler var på väg. För den som vet hur Länna ser ut, förstår. Inställd på lång väntan och otåliga barn, öppnade jag helt enkelt dörren in till BVC väntrummet. Ingen följde efter. Tog på de obligatoriska tossorna blå och barnen började leka. Strött bläddrade jag i en Mama.
Utanför flockades pensionärer och riskgrupper. Barnfamiljer tillhör riskgruppen hade någon sagt. Länna tog emot riskgrupper enbart. Inga kölappar klagade någon. De började trängas därutanför på trappen. Stämningen hetnade. Tantgagg och gubbgnäll. Hu. Jag och ytterligare ett par som hittat in före oss satt i godan ro.
Klockan slog ett och plötsligt öppnade sköterskan från BVC. Jag trodde ju läkarmottagningen skötte vaccineringen. Tio minuter hade gått och helt plötsligt stod vi näst i tur. Vilken grädda. När vi knatade hemåt, stuckna och ömma i armarna såg jag vilken tur jag haft. Bilar tapetserade vägarna kring läkarmottagningen åt alla håll. Människor fortsatte strömma till.
Sen fick vi veta att vi inte ens tillhörde riskgruppen.
Ojdå.
Nya grannar
Till den röda stugan next door skulle vi häromkvällen. Barnen knatade vant uppför den branta grusgången. Men nu var det inte till Anna och Ellinor längre, för här har vännerna Ian och Frida flyttat in!
Vi har tjuvkikat lite tidigare men flitens lampa har brunnit länge på kvällarna så det var spännande att se resultatet. Vilket mys vi kom till.
Lampor, lyktor och brinnande ljus i varje hörn.
Miltons tågbana fick följa med för sysselsättning, men till ingen nytta, de skulle leka och busa med Ian och Frida istället. Tokförtjusta.
Vi serverades god pastarätt men barnen hade ingen ro. De kom för väl ihåg vad som förvarades i ett av skåpen. Överblivna chokladsmakande guldpengar från bröllopet. Hjälp eller stjälp vet jag inte, men nu är de borta.
Frida knöt på handdukar på barnen och så snodde de ihop en fantastisk ananaspaj. Hello, var är receptet?
Jag gick husesyn och fotade. All publicitet är bra publicitet, Ians ord ringde i mina öron. Jag vet ju att det finns nyfikna x-grannar att stilla.
En kopp hett te avnjöts på loftet med full kalabalik bakom soffan. Tack kära grannar för en supermysig kväll!
Pappa Johan
We love you.
M&M&M
Score!
Jag har min favoritväska. Den är blå.
När jag shoppar brukar jag oftast veta exakt vad jag vill ha och så hoppas jag att någon designer tänkt likadant så det finns i butik just då när jag går en sväng. Frustrerande nog brukar det inte vara så.
Men så hände det, kanske för första gången. Jag hade bestämt tidigt i höstas att jag vill ha ett par blå skor i samma ton som väskan från Juicy Couture. Hittade ingenting i rätt nyans.
Frida och jag dök in på Scorett innan förra veckans Café Linné och hon utbrast direkt, titta din väskblå! Är det verkligen så, nej kan inte vara sant. Jag bar den fuchsiafärgade för kvällen. Jag klagade lite på klackvinkeln också. Den är nog obekväm.
Så smög jag tillbaka idag. Provade. Provade igen. Och. För bra för att vara sant! Satt som smäck. Rätt färg. Lycklig. Nu blir det bara att kränga på de här som pricken över i.
Pimp my cake
Mamma, du är ett kakmonster sa min son till mig häromdagen. För du bakar så mycket.
Just därför fick jag också förfrågan om ett hemma-hos-reportage nyligen. Baktema. Skapande är en livsstil för mig och det tar jag naturligtvis med mig in i köket. För mig har bakning hittills handlat om insidan. Det ska vara riktigt gott. Perfektionisten i mig nöjer sig inte med lagom. Måste hela tiden förbättra, piffa och nu också pimpa lite.
Har ju ganska länge sneglat på den amerikanska bakkonsten. Det är dax att göra mer än goda bakverk nu. Där har jag mycket kvar att lära men en spännande utmaning att ta sig an. Mamma och syster är fina läromästare. Båda har alltid något i ugnen och är tacksamma att utbyta erfarenheter med. Vi är ett bra team.
Igår fick jag besök av journalist och fotograf. Vi hade stylat i rosa, gult och grönt och tre olika kakor stod redo. Barnen gillade inte att jag uppmärksammades varpå de med olika medel själva försökte hamna i centrum. Det blev rejält livat med stortjut och mamma-titta-vad-jag-har-byggt-i-lego.
När allt var över stod vi med fullspäckad fikabuffé, levande ljus och fix och färdigt fredagsmys! Kakmonstret fick äntligen ta sig tid med barnen. Kakmonster kan faktiskt vara lite läskiga för när de bakar inför en fotografering kan de bli lite stressade och lite ilskna om små barnahänder knycker dekorhallonen och lägger rosaklädda armar i hallongrädden ;o)
Det är gott
Aaaaarrrrgh blev jag när jag upptäckte att hon målat på de vita stolarna kring köksbordet. Nyss satt de med varsin målarbok, kvittrade, vässade pennorna om och om igen. Jag hade tagit chansen att labba lite i köket inför morgondagens tentamen i bakning.
Milly-Lisa (så heter hon när hon varit stygg) hamnade i hörnet (time-out) medans jag tog glasputs-sprayen i högsta hugg och kastade mig ner vid första stol för att gnugga. De ilskna tankarna mildrades i takt med färgen som avlägnades. Från hallhörnet ropades det ulåt ulåt. Jag tillkallade ett kramråd och vi redde ut begreppen brott och straff.
Skulle ta vid pipande ugn och bubblande kastruller igen då jag kom på att lite musik vore trevligt. Bose player står däruppe så jag stack upp för att välja spellista. Sen hör jag, visst är det lustigt att man hör, att de gör något fuffens. Jag kom på dem i köket. Båda tittade på mig oskyldigt. Milton kunde inte stå emot min skarpa blick:
- Milly tog choklad från bänken (jag hade hackat choklad till kakan)
- Jasså, men du då?
- Nej, inte jag, försäkrade han.
Jag radade upp dem framför diskmaskinen. Milton, andas på mig. Jag ville veta om han ljög. Det är lögnen jag ville åt. De får göra vilket bus som helst, men de ljuger inte för mamma och pappa! Avslöjad av den chokladiga andedräkten skruvade han på sig och erkände sin medverkan.
- Fast det var hon som började, poängterade han på fyraåringsvis.
- Milly då, har du tagit choklad? Förhöret fortsatte.
Rakryggad stod hon, tittade mig djupt i ögonen, trygg och säker:
- Ja, för det är gott, mamma...
Ärlighet varar längst.
Tankesmedja
Barnen rosslar, hostar och febern går skyhög. Det är onsdag och det är vård av barn. Ett litet blogginlägg törs jag smyga in, just nu verkar supparna och deras hesa röster kvittrar glatt i lekrummet. Music.
Jag satt nyss med en kopp macchiato och tankarna snurrade. Det är mycket på gång, tankar om framtiden och massa planering för närmaste tiden.
Kul, spännande, pirrigt och utmanade och konstigt... ;o)
Evigheten runt hörnet
Klockan 08:08 i onsdags dog hon. Hon bodde i vårt hyreshus, i markplan, vänster ingång.
Tårarna strömmade nerför kinderna när jag fick veta där på jobbet. Det kändes så fel, så orättvist, så oväntat. Förra veckan var allt som vanligt. Växlade några SMS. Nu var hon borta. Jag hade så gärna velat att hon fått uppleva mer. Men de val och de beslut hon tagit i livet gjorde det oundvikligt. Det är tragiskt. Smärtfyllt.
Hennes späda kropp, hennes härjade ansikte vittnade om färre år än de speglade. Det var nio år sedan sist. Men hon hade lagt av. Hon hade katterna nu. Hon var hjälpsam, omtänksam, byggde något nytt. Men hennes syster visste inte ens vart hon bodde.
Jag ville så gärna sagt henne några ord, något värmande, något glädjande - innan. Jag ville ha skickat det där tackkortet. Skickat julkorgen. Jag gjorde aldrig det. Jag glömde. Nu är det försent. Kan man inte få en chans till? Nu när jag vet. Så hopplöst. Hjärtslitande.
Jag ville att hon skulle veta att barnen blev jätteglada, att de älskade nallarna, de mindes vem som gav dem. Att hon fanns i mina tankar ibland, trots att jag inte kände henne. Bara att vi såg henne.
Vad kan vi göra vår nästa idag? Det lilla? En dag är det försent. Det lilla jag kan göra nu är att skriva om henne, låta hennes öde bli en väckarklocka, så att vi som är kvar kan se de trasiga själarna runt omkring. Så kan hennes liv och död göra skillnad.
Gud, snälla, kan hon inte få veta att vi tackar för nallarna!
Wind of change
Min blogg är inget forum för tankeverksamhet, inbjuder knappast till diskussion, tvingar ej till meningsutbyten. Politik, arbete, relationer har jag medvetet lämnat utanför. Jag driver bara en liten ynka familjeblogg, en inblick ur vardagslivet. En dokumentär om oss. För att minnas, glädjas och inte glömma livet som passerar. Kunde vara en bilddagbok.
Men idag dyker jag ner i djupet. Ett livsskede. I ett vatten som kunde vara ett stort hav av möjligheter, kunde vara ett kustband med trånga passager, vassa klippor, virvlande strömmar, eller bara ett stillastående, smutsigt dike. Förändring, omvälvning, självklara saker förlorar sin klarhet, kräver ställningstagande, kanske ett erbjudande. En vågskål.
Jag, tillsynes självsäker, driven, trygg känner mig vilsen, utmanad, förbryllad. Fyren blinkar så intensivt långt därborta, men det hjälper inte. Här och nu, mitt bland kobbar och skär behöver jag en lots. Hit eller dit. Full fart eller stopp stanna.
Det blåser en vind. I luften virvlar saltstänk, det är en stark bris, det finns ett öppet hav. Möjligheter. Ljusen blinkar, ljudet brusar. Ett vägskäl. Det är dags för vägval. Det är förändring.
Igen.
Höstporträtt i Marielund
Det blev en promenad i solskenet. Rönnbären lyste röda och himlen var blå. Luften var kall och det var stilla höst. Lekande barn, gnabbandes ekorrar och vi besökte gläntan med det fina studioljuset.
Inga familjeporträtt men väl en massa poserande, familjepussar och syskonkramar. Hemfärden blev en fartfylld barnvagns/cykeltävling så gruset sprätte.
