Mjukstart
Första dagen på jobbet och det första jag får höra är att vi ska återuppta avtalsförhandlingar i eftermiddag! Inbjudan till detta möte låg fortfarande oöppnad i min inbox. Jag som hade tänkt läsa email i lugn och ro. Istället kastades jag rakt in i hetluften.
Kände mig faktiskt febrig efteråt och huttrade inombords, lite snurr i skallen också. Kanske omställningen till vädret, kanske omställningen till arbetslivet?
Naturligtvis längtar jag tillbaka till värmen och ökensanden mellan tårna. Så nu sitter jag här hemma och lassar upp bilder på bloggen. Kan inte riktigt släppa taget ännu. Måste njuta lite till :o)
Abu Dhabi
Snälla kusin Domenique ställde upp som barnvakt och Johan och jag åkte till huvudstaden Abu Dhabi på festkväll. Först romantisk middag på Emirates Palace. Där kunde man faktiskt säga "allt är guld som glimmar". Makalöst mäktigt och pampigt. Vi blev rekommenderade buffén och njöt maximalt så länge man njuter av en buffé. Man gör alltid samma fel. Den efterlängtade dessertbuffén fick bli ögongodis. Efter middagen besökte vi en konstutställning på Guggenheim filial som ligger i palatset.
En mellanlanding på nybyggda Fairmont hotell var en upplevelse för mina designerögon. Fräckare än så kunde det knappast bli. Swarovski, bröderna Bouroullec och mood lighting. Där mötte vi upp Robert och Johanna, Gustav och Marie.
Slutligen hamnade vi på Pearls & Caviar och träffade vänner till vår familj och hade en fantastiskt rolig kväll tillsammans tills morgonen grydde. Bakom oss över vattnet låg vita moskén med sin otäcka bläckfiskliknande form. Innan den släcktes ner på småtimmarna lyste den spöklikt ljusblå.
Tack alla för en minnesvärd kväll!
Shark attack
Slog upp tidningen och såg rubriken. Gaah. En haj i Dubai. Det hör till ovanligheten, så hände det nu. Läste vidare. Umm Suqueim Beach och samma dag som vi var där. Hua. Undra på att Milly vädrade oråd. Hela tiden klagade hon på att vi inte skulle simma ut till hajen. Hon trivdes bäst i centimetervattnet.
Vi började denna dag på strandpromenaden JBR - Jumeriah Beach Residence med att äta på Johannas lunchställe PQ följt av en kopp kaffe på Pauls. Här ligger uteserveringarna på rad och folkvimlet sinar aldrig. Det är turistkvarter, men lagom lugnt och livligt på samma gång. Milton testade nytt grepp framför kameran. Hajgapet. Nice. Vi andra hakade på.
Johanna for vidare och vi promenerade med stinna magar över kullerstenarna och ut till den mjuka sanden. Den här beachen var helt annorlunda. Långgrund, ren, underbar vit sand och turkost vatten. 
Johan förblev kvar på handduken med jeansen på. Förkyld och frusen trots 29 grader varmt. Men fina tår hade han efter pedikyren någon dag innan.
Barnen fick varsin meterlång goshaj i julas. Här är Bruce och Bruce Lee.
Betraktelser
Och det är precis så det är. Min åsikt. Två sidor av samma mynt. Den ena sidan är av guld och räcker fint att bländas av under en semester. Den andra avspeglar något annat. Den guldkantade, glittriga swarovskispäckade fasaden har en baksida.
För det är verkligen så, soffan i Fairmont Hotel lobby var klädd av kristaller och likaså fotbollsspelet på hemavdelningen på Harvey Nichols. Övertäckt och gnistrande med en dinglande prislapp på 520 000 dirham (~1 MSEK). Det ryktas om en bil i samma stil. Vi såg en helkromad Mercedes SLR, en tugggummirosa Hummer H3, likaså en Audi S6 att drägla över. Mest begärlig för mig var dock Toyota FJ Cruiser i svart helmatt lack, tonade rutor och svarta fälgar. Rysligt cool. Världens största och finaste you name it finns naturligtvis och vill du ha äkta guld strött i kaffet går det också bra.
Det var i parkeringshuset till det stora Mall of Emirates. Framför oss spann en knallgul Corvette smidigt in i en ruta. Nästa ögonblick var hon ute ur bilen, den givna Louis Vuitton väskan hängde på armen och det vackra ansiktet med de fylliga röda läpparna inramades av burkhans svarta kant. Den hade guldamuletter insydda i fållen. Likadant matchat i ärmsluten. Tyngden i tyget och fallet på klädnaden var så magnifik att jag ville stirra. Hennes högresta hållning och eleganta gång fick royalistiska föraningar. Hon lämnade sin gula bil bakom sig och gled iväg. Svepande rörelser, det fanns inte fläck eller skrynka någonstans. De felfria öppna sandaletterna skymtade perfekt rödmålade tånaglar. Hon skred fram över cementgolvet likt en svart ängel. Kanske mot Armani Café för en dyr kopp kaffe, eller på väg för att inhandla dagens skor från Christian Louboutin, vad vet jag?
Hur jag än klädde mig och hängde på det ena och andra kände jag mig som en bondtölp. Naken och oklädd. Emiratkvinnornas och männens närvaro avspeglade sådan höghet att man önskade inget annat än att gömma sig i en becksvart burkha av Gucci-snitt. Och det är någonstans här i mina betraktelser jag börjar vända på guldmyntet.
Inte alls att de enskilda individerna skulle utgöra baksidan, deras vänliga, hjälpsamma och glada uppträdande var snarare oväntat. Det är systemet som oroar. Vad är det som rubbar människovärdet? Jag pratar inte om kvinnornas ställning i det här avseendet, kärvänligt hand i hand med en helvit dishdashklädd arabman eller lilla familjen tillsammans med en Quinny Buzz barnvagn påminde det om våra västerländska relationer förutom klädseln då.
Men avsaknad av rättigheter eller skyldigheter. Medmänsklighet oavsett färg och ursprung? Transparans. Balans. Sårbarhet. Vi träffade människor som jag aldrig trodde vi skulle träffa. Fick höra saker jag inte kunde tro. Jag önskade bara att vi hade haft mer tid. Så många frågor jag hade velat ställa, veta svaret på, förstå. Synsätt och tankesätt. Vad formar kulturen?
Alla platser har sina ups and downs. Mitt kära USA har terrorhot och galenskap över sig. Barn som kidnappas. Andra länder har naturkatastrofer och läskiga spindlar. Sverige har Skatteverket. Dubai har inget av detta. Ironiskt nog. Knappt någon synlig brottslighet heller, tydligen kan man glömma sin iPhone på Starbucks och finna den kvar på bordet efter en shoppingsväng. Hårda straff har sina effekter på gott och ont.
Vad vill jag säga med detta? Jag lockas kanske inte av de höga tornen, överdådet och lyxen. Det är människorna och gemenskapen som lockar. Subkulturen. Okej, måste nog medge mig vara lite lockad av de renslickade golven och allestädade toaletterna, sommarvärmen, och en och annan bil också men i huvudsak är det vardagslivet. Kvardröjande intryck när man landat i vintersverige igen är just det. Människorna. Röd och gul och vit och svart...
...och blå.
Attention please
Ferraris, Lamborghinis, Range Rovers och Hummers i all ära. Nu räcker inte bilmärket till längre i jakten på uppmärksamhet och status. Nya trenden är helmatt, helkromat, guld eller swarovski :o)
Som om det inte vore nog. Kan man köpa en registeringskylt med så lågt nummer som möjligt visar man hur nära shejken man står. Han har nr 0. Den här Jaguaren har nr 4047. Måste ha fegat ur där på några hundratals miljoner och satsade på helmatt istället.
Vi åkte omkring i en sprillans Audi A3 och fick ingen respekt. Den hamnade alltid längst ner i valet parking och de släpade fötterna efter sig när de skulle hämta upp den. Suck.
Och när vi råkade köra upp till VIP entren på Dubai Mall och fick se den här godbiten som någon ville ha levererad till dörren, fick vi föraktfullt frågan: Har ni kört fel? Ja. Eh.
Suck.
Fikadags
Det blev lite mycket fika i Dubai. Starbucks, Pauls, Costa mfl. Den här kvällen var vi ute på avskedsmiddag med en kär vän till värdfamiljen. Vi hamnade på Johannas favvohotell Madinat för lite lyxfika. I bakgrunden ståtade Burj Al Arab. Craig, we are waiting for you to knock on our swedish door a wintry day...
Tvåmeterskillen vid valet parking fällde upp Millys Quinny Zapp i ett nafs. Jag gapade och var tvungen att fråga om han gjort det förut eller bara var smart. Jag tänkte på de nonchalanta herrarna i säkerhetskontrollen i USA som hellre bänder stål för att få upp vagnen än frågar hur man gör. Han skrattade och öppnade Millys bildörr när som jag kom på att emiraterna brukar köra Quinny vagnar. Milly pekade och sa: Den pojken öppnade dörren åt mig mamma. Tankepaus. Det tycker jag är snällt...
Vi fikade och pratade i utomhus loungen. Milton kröp upp hos Jacqueline, sin kära kusin med det fantastisk vackra håret. Kvällsluften var ljummen och vi hörde bruset från vågorna nedanför.
Bluecollars
Ständig ombyggnad.
Shopping - vem hade roligast?
Milton och Milly Lee var en raritet på shoppinghusen. Ultrablonda med lockar och ljus hy sprang de omkring och stojade. Ibland var det naturliga orsaker till glädjeuttycken som hoppborgar och glasspaus. Men oftast var det personalen i butikerna som trissade upp dem. Milly Lee var värst. Milton bjuder inte lika gärna på sig själv men lillsnurran tog alla med storm. De ropade igenkännande hennes namn och tog bilder. Millie is back. Hon charmade med sina aj lavjo och tänkjo. De kramade, busade och gav henne små grejor. Hon var inte sen att utnyttja läget och lät hennes outtömliga energi flöda fritt. Puh.
Ovan besök i GANT store och nedan BCBCMAXAZRIA.
GPS
Johan ville ladda ner en GPS application för iPhone men blev avrådd. Istället fick han en hederlig kartläsare vid sin sida. Me. Re-routing, re-routing ;o)
Khalifa
Jag skulle vilja skriva mer om mina betraktelser i UAE. Hjärnan tuggar för högtryck och det får ta en stund att samla intrycken. Det får bli bilddagbok så länge. Barnen sover sött, jag sorterar bilder i kameran och bröderna är iväg på välbehövlig pedikyr/massage ;o)
Det blev en tisdag med Khalifa som gemensam nämnare. Vi satt ute i solgasset på förmiddagen och fikade Starbucks nedanför Burj Khalifa innan ytterligare en dust på Dubai Mall som ligger bredvid. Det finns nog femton malls i Dubai men envis som jag är så ska jag igenom detta först, bara lite över tusen butiker :oP
Jag är intresserad av historia och skulle gärna vilja förstå samhället. Johanna har gett mig en lektion i nutidsorientering. United Arab Emirates består av sju emirat varav Dubai har flest invånare. Här styr Sheikh Mohammed bin Rashid Al Maktoum och är även premiärminister för landet.
I Abu Dhabi som är det största emiratet styr Sheikh Khalifa bin Zayed Al Nahyan och det var han som nyligen köpte tornet ovan vilket bär hans namn. Genom detta hjälpte han Dubai i den ekonomiska krisen som råder. Han är landets kung och president och hans bror är Mohammed bin Zayed bin Sultan Al Nahyan, kronprins och Head of Military.
Eftermiddagen tillbringade vi på Jumeriah Beach. Det var 29C varmt och vattnet i Arabian Gulf inte långt därefter, kanske 24C. Solen glittrade återigen i det fina tornet och vi passade på att ta några strandbilder.
En dag på Palmen
The Palm Jumeriah med utsikt över ännu ett Dubai råmärke Burj Al Arab. Vi fick en mysig dag på den konstgjorda ön kallad Palmen.
Här bor svägerskans fina vänner, Marie och Christina. Vi har ett fantastisk värdskap. De har tagit oss rakt in i vardagslivet med fester, möten med nya människor och allt därtill. Vi hade en kaffestund i lugnet mellan de lyxiga bostadshusen på palmens stam. Så roligt att få inblick i svensklivet i staden.
Barnen roade sig på egen hand och lekte i närheten.
Solen brukar gå ner vid sextiden så vi tackade för oss och traskade hemåt.
Sedan blev det ett kvällsdopp i poolen för Milton i alla fall. Utetemperaturen hade sjunkit från svensk högsommarvärme till 15 grader ungefär.
Race in Dubai
Idag har vi varit en vecka i Dubai. Det svartnar för ögonen, och läpparna ömmar, jag har precis blåst upp Millys badring, barnen leker vid poolen och först nu har jag fått en minut över vid datorn. Det är svårt att hitta ett sätt att beskriva upplevelsen av platsen. Svenska ord kan inte riktigt ge rättvisa.
Jag menar inte att allt bara är väl, det finns smolk i bägaren, inte bara mitt blossande munsår och mina gråvita ben i sommarklänningen, omgivningen skvallrar om en baksida också men man förblindas och överväldigas så lätt av storslagenheten, renheten, tempot och vänligheten. Det är värld i världen där allt är representerat i överflöd. Allt utom tid. Man önskar mer tid för att åtminstone hinna uppleva något av allting. Två veckor är försvinnande lite och nu är bara hälften kvar. Men vi njuter till fullo och tanken på minusgraderna, snön, arbetet och livet därhemma finns inte. Jag är som helt uppslukad.
Första morgonen gav vi oss iväg från området där vi bor, Arabian Ranches i utkanten av Dubai. Vi bor hemma hos Robert och Johanna. Med nyligen invigda mastodontskrapan Burj Khalifa i horisonten åkte vi i tron att vi kunde ta oss downtown med hjälp enbart av skyltarna. Vi trodde fel. Hela Dubai är en byggarbetsplats med ständiga omledningar i trafiken. Skyltning är onödigt, de hinns inte sättas upp innan området ändras igen. Egentligen är det två saker som är bristvara. Tid och skyltning.
Vi hamnade naturligtvis helt fel i ett byggområde och kryssade, cirkulerade och frågade i fyrtio minuter innan vi slutligen gled in i en parkeringsruta på våning 6 i Fashion Parking i Dubai Mall. Världens största mall. Det kändes som en bra start.
Nu har vi varit på shoppingcentret var och varannan dag så nu känns det annorlunda men första inrycket den första dagen var en mardröm. Man gick och gick och kom ingenstans, uträttade ingenting, hann ingenting och trots storheten kände man klaustrofobin, det är en inglasad, marmorbelagd, neonlysande megalabyrint. Man ville in i alla butiker, men det var omöjligt, varje brand var som ett varuhus, man kunde inte överblicka helheten, göra planer för man fick inte grepp om stället. Från hissarna hamnade vi direkt i en bookstore så stor som hela Kvantum på Gränby. Jag trodde inte det här om mig själv, men jag blev äcklad, det här var för stort, för många valmöjligheter, jag kände mig begränsad. Beslutsångestmätaren vibrerade på rött. Jag som hade sett så fram emot shoppingen. Men vi tog oss igenom första dagen utan GPS, med två trötta understimulerade barn, en överstimulerad mamma och en lycklig pappa med en Iced Vanila Latte Venti från Starbucks i handen.
Candy department store? Godis från väggar till tak, helt makalös vacker butik. Vi motstod inte frestelsen vid hyllmetrarna med Jelly Bean i lösvikt.
Flera våningar högt akvarium med meterlånga hajar och rockor fascinerade barnen. Dykning med guide erbjöds om man hostade upp lite dirham.
Barnen drogs som en magnet mot allt vatten. De är ganska lättunderhållna faktiskt. Det gäller att sticka till dem lite glass, lite fika, några hajar, lek och bad då och då - så kan man få lite shopping gjord :o)
Burj Khalifa imponerade med sina 800 meter och förvrängde statsbilden. De sedvanliga skyskraporna såg ut som tråkiga svenska kontorskomplex i jämförelse.
Vi missade vattenshowen utanför Bellagio i Las Vegas förrförra sommaren. Vi missade inte vattenshowen nedanför Burj Khalifa klockan 18 denna första kväll. Till klockrena toner av Andrea Bocellis Time to say Goodbye fick vi en perfekt fantastisk sagolik upplevelse.
Johanna och Emmanuel slöt avslutningsvis upp på ett mysigt litet fik. Några bakelser och en cappuchino slank ner.
Blizzard
Först i träda, sen i malpåse, så upp en sväng på hyllan, sen till slut, i fredags hängdes sista pärlan på plats. Utmanad av tanken att få med en festutstyrsel till Dubai, genomförde jag tillslut testet att göra ett maffigt halsband av min smyckesdesign. Snöstorm blev namnet i vinterserien.
Jag beskådade förnöjsamt mitt verk och avgjorde att det här måste dokumenteras. Funderade på en annorlunda plåtning. Hade ju varit häftigt att styla upp syrran och ta lite spännande bilder. Men hon balanserade på en vulkankrater i Nicaragua under tiden så det gick inte. Det blev till att själv kränga på den petrolfärgade maxiklänningen, köpt i Orlando i juni och motvilligt överlämna kameran till Johan. Vi knäppte några bilder mot medaljongtapeten och noterade plötsligt eftermiddagssolens glödande ljus över snön utanför. Vi tittade på varandra och båda tänkte samma sak. Brrr. Vad gör man inte för lite effekter?
Just det, effekter. Lika bra att göra det ordentligt sa jag och klättrade uppför branten. Klitsch, snygg bild. På vägen ner, i högklackat var det omöjligt att minnas eller se bergets formationer. Vips så slant jag. Till mitt förtret och Johans nöje sjönk mina nakna armar djupt ner i pudersnön och jag nästan dog!
Det finns en parantes här. Varför storknar min man av skratt här? Nyligen väckte jag honom genom att illvilligt öppna balkongdörren på vid gavel varpå 25 minusgrader störtade in. Hånflinandes slet jag bort duntäcket och nävade ihop det decimeterhöga snölagret på räcket och kastade på hans skälvande nyvakna kropp. Muhahahaha.
Vedergällning. Hämnd. Parantesen fortsätter. Fejden är över tio år gammal och började med istappar i nacken på mig varpå jag åtgäldade gesten med en simpel matsked salt i läskglaset vilket han senare ovetandes halsade glupskt tills ett obetalbart grin förvred hans ansikte. Så har det fortsatt. Men kom ihåg, det var han som började. Hehe. Slut parantes.
Med en nagel mindre, ett uppskrapat knä och en sträckning i låret laddade jag sedan över bilderna till datorn för att finna att det alldeles perfekt lagom mycket var värt effekterna!
Om några dagar byter vi snöstorm mot sandstorm och höjer Celsiusskalan ett fyrtiotal hack och så skall jag dra på mig turkosklänningen igen och finna mitt rätta element.
Din griiiiiis [=I lööööve ya]
Se uppdatering på malinlholm.com
Dagen efter dagen före
Jag kan ju lika gärna ligga framför den istället, tänkte jag trött. I mitt huvud flimrade gårdagens ja nattens nästan morgonens minnen - festen - nyårsmiddagen a la Lindén, resultatet av Malins sinne för stämningsfulla detaljer, Josefs galna upptåg, Christine & Oscar och vi andra som tillsammans tillintetgjorde ordspråket, "ju fler kockar..."
Detta var dagen efter. Jag log åt kontrasterna. Skratten och energin igår. Segheten nu. Tanken på hangover fortsatte. Fyra familjer tillsammans och ingen drack. Hade jag känt samma tacksamhet för underbara vänner, samma härliga eftersmak och längtan efter mer, med alkohol? Helylle och hellyckat ;o)
Jag vinglade sömndrucken nedför trappen men hann uppfatta att utanför fortsatte glittrande flingor pudra och runda formationerna i landskapet.
Så vackert. Så vitt. Så orört.
Första dagen. 2010.
Här kommer årets sista bilder.
Det är fullmåne och scenen är Eliassons residens på nyårsafton.
Se mer bilder på Fridas blogg.
Va??!
Har det varit jul?
Nog för att det stod en färgsprakande julgran därhemma hos mamma & pappa, det serverades Janssons frestelse, hemlagade köttbullar, snön yrde utanför fönstren och nya leksaker drällde överallt. Men så mycket mer än en mysig helg av gemenskap var det inte för mig. Min lekfulle man och dylika barn upplevde nog något annat.
När vi inte byggde snögubbar, fotograferade den glittrande vinterskruden, åt mammas chokladkola, myste vid matbordet, satt Johan och jag tätt uppkrupna i soffan och läste en roman tillsammans. För mig, helt underbar ledighet.
Så var man hemma igen, jobbade första dagen idag, det kan låta plågsamt men det finns en anledning till vår asketiska julsemester, den fullspäckade hösten tog ut sin rätt och vi finner det lämpligt att fylla på d-vitaminerna istället - vi reser bort inom kort. Lövely.
God Jul & Gott Nytt År!
